Grönfjället på gränsen till sommar

Årets (andra och) sista tur blev liksom förra året på Grönfjället den 21:a maj. Förra säsongsavslutningen var det lite snö men denna gången var det extremt lite.
Som vanligt var det ganska krångligt att ta sig upp genom granskogen till det övre skoterspåret som leder in i Grönfjällsdalen eller Grantonsskalet som dalen egentligen heter.
Bitvis var det väldigt mycket snö men ju längre upp och in i dalen jag kom desto mindre snö blev det. Tillslut var det bara att sätta splitboarden på ryggen och gå.
Bakom toppen som heter Klinhkei (1101 m ö.h.) och är en förtopp till Grönfjället var det ingen snö och jag fick balansera på stora stenblock som låg väldigt ostadigt. Det var inte kul med snowboardskor och tungryggsäck med snowboard på. Det var inte förrän jag rundat Klinhkei som det gick att gå med splitboard.

Eftersom det var flera plusgrader trodde jag på förhand att det skulle vara fin vår-slask hela vägen ner. Men snön var konstigt nog väldigt packad. Så hela åket ner blev ett sådant åk där varje sväng känns som en brottningsmatch mellan snön och stålkanterna. Man vill verkligen inte ramla när det är sådant före. Det skulle vara omöjligt att få fäste igen och kunna ställa sig upp, så det skulle i så fall bli rutschkana hela vägen ner. Men åket gick bra. Man bestiger inte berg eller åker snowboard för att det är lätt!

Lite, blöt och smutsig snö.

Bitvis var det mycket snö.

Härifrån var det bara att fästa splitboarden på ryggsäcken och gå upp.

Så här såg det ut en lång sträcka på baksidan av toppen Klinhkei.

Toppen av Grönfjället

Klippfjället, ett bra åk när det finns snö.

Åket ner. Det ser kort ut på bild men det är säkert minst 600 fallhöjdsmeter.

Tur på Borkafjället

11 mars.
Den här vintern blev det inte så mycket turande, eller vanlig åkning för den delen. Detta p.g.a. väder och plugg. Jag och Sofia var i väg en sväng till Borkafjället som ligger utanför Kittelfjäll.
Vädret var ganska bra. Vi oroade oss hela tiden för att det skulle bli mulet och att vinden skulle öka i styrka men det hände aldrig utan vädret var helt ok.

Turen börjar med ca en kilometers tur över isen på Borkasjön. Sedan blir det en brant stigning i ca 200 fallhöjdsmeter. Efter det blir det ganska flackt men ändå tillräckligt brant för att det ska vara kul att åka nerför.

Åket ner var ganska hårt, vi åkte till strax ovanför den sista branten och hudade på och gick upp på toppen ligger nordväst om Borkatoppen. Åket där började väldigt brant för att sedan plana ut till den sista branten ner mot sjön.

I branten ner mot sjön var det gott om lössnö. Ca 50 cm löst puder men under var det blank-is så vissa delar var lite trixiga.

Branten upp från sjön blev vinterns enda pudersvängar.

Vägen upp och ner på Borkafjället.

Toppröset på Borkafjället med Kittelfjället i bakgrunden.

Branten på toppen som ligger nordväst om Borkatoppen.

Skidsemester 2017

Här händer det inte mycket! :)
Denna vinter har som de två senaste varit riktigt usel snömässigt i Lycksele. Även fjällen har haft mycket dåliga förhållanden.
Jag har varit två gånger i Bocksliden och en gång på Vitberget i Skellefteå. P.g.a snöbristen var åkningen kass. Har även hunnit med att vara i Hemavan. Där var pisten fin men off-pisten stenhård.

Vi har varit iväg till Italien och Cavalese igen, jag min pappa och syster tillsammans med min morbror, kusin och ett gäng stockholmare.
Snöläget var det sämsta sedan de började mäta snö. Det var nästan ingen snö utanför pisterna. Men vädret var bra, strålande sol nästan hela tiden och lagom kallt.
Tyvärr var det någon sorts carneval så alla skolbarn var lediga i Italien. Det var jättemycket folk och många skidskolor som slingrade sig likt ormar nedför pisterna.

Bussresan dit gick ganska bra. Jag lyckades sova bort ganska många timmar. Vi kom fram till Cavalese vid åttatiden på morgonen. Efter en frukost packade vi in oss i bussen igen och åkte till Obereggen som ligger ca 30 minuter från Cavalese.
Det var fantastiskt lite snö. Enligt lokalbefolkningen var det det minsta snödjup som uppmätts sedan de började mäta.
Alla pister var öppna men det var bara konstsnö och utanför pisterna var det nästan ingen snö alls.

Det var ganska mycket folk i backarna eftersom hela Italien hade nått sorts lov. Mycket jämfört med förra året då det var ganska lite folk, men ungefär lika mycket som under högsäsong i Val Thorens.

Tyvärr kom de inte så mycket snö under veckan men vi fick fina dagar ändå med bra väder och bra piståkning. De bästa dagarna var precis som förra året dagarna vi spenderade i San Pellegrino. Det liftsystemet ligger på ganska hög höjd så där var det lite mer snö och lite mindre folk.
Pisterna under kabinbanan i Pellegrino är magiska, branta, långa och pistningen håller sig bra i flera timmar.