Vinterns planer

Vintern 14/15. På förhand känns det precis som förra vintern. Dagarna blir kortare men snön och kylan lyser med sin frånvaro. Man tänker: "Fan, kanske inte det blir någon vinter i år." Men det brukar ju lösa sig, dock inte förra året då det inte blev mycket till vinter i Lycksele. Hoppas jag har fel men idag är det den 21 november och snödjupet är ca 0 cm och det har varit många dygn med plusgrader.

Planen i vinter är dels att hinna med många puder dagar i Kittelfjäll, men också att göra flera toppturer. Jag planerar även att köpa ett vinter tätt för att kunna göra flerdags-turer. Med tält tillkommer såklart många prylar. Jag har beställt ett multi-bränsle kök redan. Sedan måste jag ha sovsäck, liggunderlag, en pulka och diverse tillbehör och småprylar. Nu har jag i alla fall kommit i gång med inköp och, icke att förglömma köpt en egen bil.

Som första tur tänkte jag göra som förra året, göra ett åk på Ryfjället innan alla skoteråkare hittat dit. På tal om Ryfjället vill jag även åka baksidan. Förra vintern körde jag och kollade hur baksidan såg ut och den såg helt underbar ut. Men att först gå upp på framsidan och åka ner på baksidan, sedan upp igen och ner blir nog rätt jobbigt, nästan 2000 fhm så jag sparar nog den turen till lite senare på säsongen.

Dansa snödans!

Grönfjäll

Säsongsavslutningen visade sig vara i Grönfjäll. Topparna kring dalen som utgår från den lilla semesterbyn Grönfjäll ser verkligen ut som riktiga sago-fjäll. Pyramidformade och snöindränkta. 

Den 18:e maj åkte jag upp mot Grönfjäll som ligger någon mil innan Kittelfjäll. Från byn, som var ganska öde såhär sent på säsongen, hittade jag snabbt ett skoterspår som gick upp genom granskogen och in i dalen mellan Grönfjället och Klippfjället. Väl inne i dalen insåg jag att fjällen inte riktigt ser ut som man tror från vägen. Jag hade förväntat mig mer pyramidformade fjäll men istället var det långsträckta fjällsidor med en pyramidformad topp. Vägvalet upp var lite svårt. Det var ganska brant och svårt att få grepp på vägen upp till den långsträckta kammen på Grönfjället På den sydvästra sidan om kammen hade snön smält så att det var mest stenskravel. Jag fick sätta brädan på ryggsäcken och knalla några gånger. Sista biten upp på toppen var mycket brant så jag gjorde i ordning allt för nedfärd nedanför den branta toppen. Sen fick jag klättra dom sista 40 höjdmeterna. Åket ner var extremt bra. Lite svårt att hitta i början på åket men när jag hittade rätt ränna ner var det 5 minuter av ren glädje. Åket var brant och snön lagom slaskig. Åket var på skuggsida så snön hade hållit sig bra. Det var lätt det bästa åket på säsongen!

Nere i dalen igen var hela kroppen fylld av nyvunnen energi så jag bestämde mig för att gå upp på Klippfjället också.

För varje höjdmeter jag avverkade gick adrenalinnivån jag fått av åket, ner och jag upptäckte hur trött jag egentligen var. Men det är ju grymt surt att ge upp när vädret är så fint så jag bet ihop och fortsatte.

Sidan jag gick upp på, en västsida var väldigt snöfattig och terrängen under blev mer och mer stenig.
Med spaghettiben nådde jag toppen men åket utför blev inte så bra, i alla fall inte den övre halvan.
Översta biten handlade bara om att försöka undvika att åka på stenar, något som jag misslyckades med rätt ordentligt. Sen fick jag ta av mig brädan och gå en bit för det fanns inte tillräckligt med sammanhängande snö för att åka hela vägen. Nedre halvan bra dock bra.
Klippfjället är nog ett riktigt höjdaråk när det är mer snö.

Den branta toppen på Grönfjället.

Dagens fjällfie

När skuggan blir lång är det lagom brant!

Åket sett nerifrån ser kortare ut än det är.

Hela Grönfjällsmasivet.

Toppen till vänster är Klippfjället, inte så mycket snö.

Daevnie

Några dagar (21/4) efter turen i Hemavan åkte jag upp till Kittelfjäll för att ta mig an fjället Daevnie. Ett berg som jag sett på håll från Borkafjället och som ser väldigt spektakulärt ut.
Eftersom vintern var på tok för varm vågade jag inte gå över isen på sjön som sträckte sig mellan vägen och foten av fjället.
Först försökte jag hitta en väg över bäcken som var inlopp till sjön men det var omöjligt. Jag fick köra tillbaks en bit och hittade en bro över bäcken. Anmarsen blev betydligt längre men säkrare.

Fjället har en mycket spetsig överdel och sista biten blev en trevlig kamvandring där det stupade brant ner på ena sidan och man såg in mot Norge på andra sidan.

Översta biten på åket ner var mycket  brant sen blev det en större yta att åka på som lutade på rätt bra. Snön var väldigt hård ovanför trädgränsen men som jag brukar säga: hällre betongsnö än lavinsnö. När jag kom in i skogen blev snön härlig vårslask och jag följde en bäckfåra hela vägen ner till sjön.

Taggad av åket bestämde jag mig att gå upp en gång till, denna gång blev uppturen från motsatt sida. Underlaget var hårt och det var väldigt skönt att ha skarjärn. Trött i benen gjorde jag ett härligt åk till.
För att ta mig tillbaks till bilen igen fick jag snedda genom skogen upp till trädgränsen för att sedan kunna åka ner samma väg som jag först gick upp.

Ganska häftigt fjäll!

Toppen

Sjön som jag inte vågade korsa.

Utsikt från toppen. Borkafället till höger och baksidan av Kittelfjäll till
vänster.

Början av åket.

Hemavan

Den 18: e april, påskhelgen besökte jag min kompis Linus i Hemavan. Vi skulle upp med Kungsliften och sedan tura vidare upp på kammen för att åka ner mot Viterskalstugan. När jag kom till Hemavan sken solen från en klarblå himmel. Linus hyrde utrustning och sedan åkte vi upp till toppen av Kungsliften. Vi började gå upp längs med kammen som går upp hela vägen mot södra Sytertoppen. Ju längre vi gick ju molnigare blev det och när vi var framme vid ravinen där vi skulle åka ner var det komplett flatljus. Som tur är har jag väldigt stor erfarenhet från flatljus, så även Linus som har skidat hela Kungsleden.
Åket ner var helt ok snön hård men med ett löst lager ovanpå.
Väl nere vid Viterskalstugan åt vi deras berömda våfflor, som absolut inte var något att hänga i granen. Men det trevligt med värme och stugvärdarna var trevliga.

Sen var det bara att gå samma väg vi kom tillbaka, uppför ravinen. Snön som var rätt så bra att åka i var inte bra att huda i. Det lösa lagret med snö gled undan och den hårda snön under var svår att få fäste i. Nu gjorde sig min feber påmind och jag blev verkligen trött av att gå upp men det gick.
När vi kom upp igen hade molnen såklart lättat.
Ett bra åk som jag gärna gör igen men helst med bra sikt.

Flatljus

Synd att vi inte fick sånt här väder är vi åkte ner. Detta är på vägen hem.