Test av nya splitboarden

Idag på självaste julafton testade jag min nya Burton Flight attendant split. Den har ett par fördelar jämfört med min gamla Voilé. Bindningarna är mycket lättare att ställa om från bräda till skidor och vise versa. Hälhöjaren går att ställa upp och ner med hjälp av staven, så man slipper böja sig ner. Skarjärnen går att sätta på utan att först ta loss bindningarna. Själva brädan och precis som jag hoppats på mjukare än den gamla. Det passar mig bättre.

Själva turen var inte så spektakulär, topptur i Bocksliden.

Vägen till Fernie

Vägen till mina fyra kommande veckor i Fernie, Kanada var lång och full av beslutsångest.
Ända sedan jag lämnade Niseko 2012 har jag varit fast besluten om att komma tillbaks. Och reser man runt halva jordklotet duger det inte med en vecka. Efter att ha sparat ihop semester och övertid samt tagit mod till mig att fråga om semester var det så dags fyra veckor i Niseko.

Men allt eftersom jag började leta boende, lite grann i sista minuten skall tilläggas, började jag inse att Niseko har förändrats. Borta är de billiga vandrarhemmen, där man träffa andra skidluffare som bara har en sak i huvudet. I stället har antalet lyxhotell mångdubblats på bekostnad av vandrarhemmen. Lifsystemet är inte utbyggt nånting vilket gör att Niseko förmodligen är ännu mer överbefolkat. Men jag lyckades hitta boende en bit utanför Niseko till (nästan) överkomligt pris.

Men då började jag snegla på Hakuba. Hakuba ligger i närheten av Nagano på Japans huvud-ö Honshu. Där faller det visserligen mindre snö och risken för regn, även i januari, är större men bergen är högre och brantare. Så jag bestämde mig för Hakuba och bokade boende där (också)

Men så började jag även fundera på Kanada. I Japan är off-pist åkning i princip förbjudet och vissa skidorter i Hakuba-området är väldigt noga med det. I Kanada snöar det visserligen mindre men risken för regn är mindre än i Hakuba och bergen minst lika stora och branta. Vilken ort? Whistler? Kicking Horse? Revelstoke? Fernie? Castle Mountain? ... Det blev Fernie. En skidort som enligt recensioner får bra med snö, puder-hetsen är inte super stor och det finns bussförbindelse. Det som kan ställa till det är att det förutspås (med 65-70% chans) bli ett litet till moderat El Nino-år. Vad det exakt betyder för åkningen vet jag inte med lite tur betyder det bara att det inte blir svinkallt och att det snöar mycket. Har jag otur blir det för varmt och regn. Men det är ju inget man kan styra och Japans huvud-ö verkar drabbas värre av El Nino. Jag bokade boende i Fernie.

Så ett tag stod jag med tre boenden i tre olika skidorter preliminärbokade. Men nu är det bestämt det blir Fernie. Boende och flyg är bokat och klart. Det som återstår är bara att boka skidbagage på flygen och boka buss mellan Calgary och Fernie.

Det är snart bara en månad till avfärd, jag hoppas på mycket, mycket snö och att det blir fin åkning i svenska fjällen under tiden.

Mera prylar

Kittar upp lite inför vintern. Idag fick jag nya bindningar till splitboarden. Ett par Burton Hitchhiker. Jag tror de är några gram lättare än mina gamla Voilé light rail. Burton i samarbete med Spark har ett mycket smidigt system för att spänna fast bindningarna i brädan.

Jag har även handlat nya stighudar, skarjärn och en mössa (man kan aldrig ha för många mössor).

Kanada 2019

Ja... stoppa pressarna. Jag ska ge mig ut på en lång semester eller minisäsong eller vad man nu vill kalla det. Jag undviker helst ordet skidsemester eftersom det inte handlar om att slappa och ta det lugnt.

Hursomhelst ska jag till Kanada och Fernie 19 januari till 15 februari. Mer om det vid senare bloggtillfälle.

Ny splitboard

Jag har köpt en ny splitboard. En Burton Flight Attendant split. Fick tag på fjolårets modell med 2000 kr rabatt. Det enda som skiljer fjolårets mot årets modell är grafiken. 168 cm lång, tre cm kortare än min gamla Voilé Mojo och förhoppningsvis lite mjukare och poppigare. Nu måste bara bindningar, hudar, och skarjärn inhandlas.

Börjar bli lite fullt i köket.

Första snön 18/19

Idag snöade det för första gången för denna vinter. Ingen bild, det var för lite för att fånga på bild.

Säsongens sista åk

Nu när vi börjar gå mot mörkare tider kommer en liten rapport om säsongens sista åk.
Kittelfjäll hade öppet liftarna lite längre än vanligt på grund av den snörika vintern. Så jag passade på att åka dit sista dagen de hade öppet, söndag 13 maj.

Efter mycket varm väder och regn hela lördagen fanns inte mycket snö kvar. Men Liftarna var öppna även om Jan Express bara var åkbar ca en tredjedel upp.

Vädret var ca 15 grader varmt och sol. Snön var extremt blöt och även fast jag vallat med 20+ valla så sög brädan fast lite här och där i snön. Men det gjorde inte så mycket, kul var det ändå.

I vissa åk var det så lite snö att man fick ta fart och glida över mossa och ris för att ta sig mellan snöfälten. I Kålårado, ett åk som jag nästan aldrig åker för att det är så lättillgängligt (= snabbt uppåkt) var snön riktigt fin men efter kanske 5 åk där gick det inte att åka mer för snöbron över en bäck hade kollapsat.

Säsongens sista åk är alltid tråkigt. För det är ju när det inte går att åka som åksuget blir som störst. Hoppas vintern 18/19 bjuder på lika fin snö. För denna säsong levererade Kittelfjäll extremt bra åk.

Topptur Grönfjället 10 maj

Grönfjället är ett magiskt bra fjäll. Från vägen mot Kittelfjäll ser det ut som en pyramidtopp men när man går närmare upptäcker man att pyramiden bara är profilen av ett långsträckt fjällmassiv. Anmarsen lång men man kan ganska tidigt börja plocka höjd. Biten upp på passet mellan Kroenejenvaellie 990 m ö.h. och Klinhkie 1101 m ö.h. är enkel. Sen gäller det att runda baksidan av toppen Klinhkie. Oftast har snön smält eller blåst bort där så det snabbaste sättet att ta sig runt är att spänna fast brädan på ryggsäcken och balansera på klippblocken runt.

Sedan väntar en lång kamvandring på den breda kammen som blir smalare och smalare ju närmare man kommer den branta toppen på Grönfjället 1376 m ö.h. Vädret var soligt och ca 10 - 15 grader varmt. Sista biten upp till toppen är för brant för att gå med stighudar. Därför är det bästa att göra sig i ordning för åkning ca 50 höjdmeter innan toppen och sedan klättra upp "till fots". Vädret gjorde det trixigt att ställa om från uppfärd till nerfärd. Eftersom det var så varmt gick jag i tunna löparbyxor och underställströja. Men på vägen ner vill man ha täckbyxor och jacka. Det blåste väldigt mycket så att ta av stighudar, vika ihop och packa dessa, sätta ihop splitboarden till en snowboard, ta på täckbyxor och jacka, ta på hjälmen, spänna fast brädan på ryggsäcken och sedan klättra upp, tog ganska lång tid.

Åket ner var riktigt bra. Från toppen är det ganska svårt att hitta där man ska åka eftersom man inte ser åket. Sidan består av flera olika rännor men det gäller att komma rätt så man inte hamnar bland en massa klippor. Jag kom lite för långt ner och fick traggla mig fram mellan och över lite sten och klippor innan jag hittade in i åket. Men åket var bra, brant och mjuk slaskig snö.

Eftersom dagarna är långa hann jag med ett andra åk. Jag provade för första gången att gå upp från den nordvästra sidan. Det blir närmare än att gå den vanliga vägen upp när man liks är så pass långt in i dalen. Den vägen upp var enkel att gå.

Andra åket ner hade jag spanat in nerifrån. Man håller längre vänster på kammen innan man droppar in i en ränna. Ingången i rännan var stenig. Början på rännan var brant och ganska smal men till och med ännu bättre än första åket.

Efter det var det bara att börja gå mot bilen vilket tar ca 1,5 timmar. Detta var säsongens sista topptur.

Trångt på fjället

Spåren från fösta åket kan skymtas

Topptur Klippfjället och branta fjället bakom

Den 14 april var jag på topptur i Grönfjäll. Målet var Klippfjället. Till alla turer i Grönfjäll är det långa anmarser. Man måste gå en bra bit in i Grantonsskalet (eller Grönfjällsdalen som jag vill kalla dalen mellan Grönfjället och Klippfjället) innan man kan börja ta höjd.
Eftersom jag ville spara tid genade jag lite för mycket och tog en senväg upp till toppen på Klippfjället. Istället för att ta den långa och lätta vägen började jag plocka höjd lite för tidigt. Det resulterade i en lite för brant tur upp till toppen. Men med vilja, nya hudar, skarjärn och bra stavar gick det bra.
Sedan åkte jag ner på baksidan. Åket var ganska bra, även om det var ganska hård skare så var det ett lager med kall lössnö överst.

Efter det gick jag upp på Brantfjället (det heter egentligen Luvlie Skaarjehke men jag tycker att det ska ha ett svenskt namn också). Åket där var ännu bättre och snön var ganska lös eftersom solen värmde på den sidan. Efter det åkte jag från grytan som blidas av baksidan på Klippfjället och Brantfjället ner till skoterleden som tar en tillbaks till byn.

Klippfjället från Grönfjällsdalen

Från grytan, baksidan Klippfjället till vänster och Brantfjället rakt fram

Toppen på Brantfjället

Topptur på Gemken 8/4-2018

Trots snörik vinter har det inte blivit så mycket toppturande. Det beror till en del på ganska hög lavinfara. Gemken är ett fjäll bortanför Hemavan, turen är ganska flack och lavinrisken låg. Terrängen var ganska rolig.

K-fjäll 25/3

Var i Kittelfjäll 25 mars för att uppleva säsongens förmodligen sista kallsnö-dump. Det hade kommit ca 30 cm puder över natten. Det var inte särskilt mycket folk och de som var där åkte inte där jag åkte. Jag fick rätt mycket puder över till mig själv.

Snö, snö och ingen sol

Den här vintern har verkligen börjat bra. Efter tre extremt dåliga och snöfattiga vintrar har det äntligen blivit en riktig snövinter. I Lycksele har vi säkert 80 cm snö och i Kittelfjäll har dom 165 cm. Jag har varit iväg ett antal gånger till Kittelfjäll och det har varit riktigt bra alla gånger.
Det börjar nästan bli för mycket snö. Det är tajt mellan träden men man ska inte klaga, jag har fått riktigt fina åk.
Än så länge har vi knappt sett solen sedan början av december.

Tre bilder tagna vid tre olika tillfällen i Kittelfjäll som beskriver vädret och snöläget rätt bra.