Årets (andra och) sista tur blev liksom förra året på Grönfjället den 21:a maj. Förra säsongsavslutningen var det lite snö men denna gången var det extremt lite.
Som vanligt var det ganska krångligt att ta sig upp genom granskogen till det övre skoterspåret som leder in i Grönfjällsdalen eller Grantonsskalet som dalen egentligen heter.
Bitvis var det väldigt mycket snö men ju längre upp och in i dalen jag kom desto mindre snö blev det. Tillslut var det bara att sätta splitboarden på ryggen och gå.
Bakom toppen som heter Klinhkei (1101 m ö.h.) och är en förtopp till Grönfjället var det ingen snö och jag fick balansera på stora stenblock som låg väldigt ostadigt. Det var inte kul med snowboardskor och tungryggsäck med snowboard på. Det var inte förrän jag rundat Klinhkei som det gick att gå med splitboard.
Eftersom det var flera plusgrader trodde jag på förhand att det skulle vara fin vår-slask hela vägen ner. Men snön var konstigt nog väldigt packad. Så hela åket ner blev ett sådant åk där varje sväng känns som en brottningsmatch mellan snön och stålkanterna. Man vill verkligen inte ramla när det är sådant före. Det skulle vara omöjligt att få fäste igen och kunna ställa sig upp, så det skulle i så fall bli rutschkana hela vägen ner. Men åket gick bra. Man bestiger inte berg eller åker snowboard för att det är lätt!
Lite, blöt och smutsig snö.
Bitvis var det mycket snö.
Härifrån var det bara att fästa splitboarden på ryggsäcken och gå upp.
Så här såg det ut en lång sträcka på baksidan av toppen Klinhkei.
Toppen av Grönfjället
Klippfjället, ett bra åk när det finns snö.
Åket ner. Det ser kort ut på bild men det är säkert minst 600 fallhöjdsmeter.
