Burton Fish 3D

 I fredags anlände min nya puderbräda Burton Fish 3D. Länge länge har jag velat ha en Fish men inte riktigt vågat. Nu gjorde jag det. Det är en renodlad puderbräda. Spannet (eller avsaknaden av spann) är vad Burton kallar "flat top directional". Brädan är helt platt mellan bindningarna och en ordentlig rocker i nosen. Tailen har en liten swallow tail.

Nosen är 30 mm bredare än tailen och har en konvex form, sett underifrån. Den är 161 cm lång. Min kortaste bräda men formen kommer förmodligen väga upp för längden i puder. Hoppas nu att det kommer obegränsat med puder hela vintern!

Ny keps beställd!

 Jag har beställt en ny keps till vintern 2024/2025. Är extremt taggad på att få den! Beställde en 3D Fish också!

Första snön 2024/2025

I morse låg det ett snötäcke på marken. Första snön har kommit!

Topptur Grönfjället

Nu är det sommar och 19 juli. Här kommer en beskrivning av vinterns sista topptur 4 maj.

Många gånger förr har vintern avslutats på Grönfjället, så ock i år. Avslutningen blev lite tidigare än vanligt, mest på grund av vädret. Det var mycket snö kvar i Grönfjällsdalen (jag vet att den heter något annat men jag tycker Grönfjällsdalen låter fint) och vädret var perfekt, ganska varmt i solen och inte för mycket vind.

Turen upp var riktigt bra. Även om topptursformen inte var den bästa var det lätt att gå med hudar. Det gick till och med att gå den sista branta biten med hudar på, även om det var lite nervöst så gick det bra.

Åket ner var tyvärr inte särskilt roligt. Normalt brukar det vara ganska mjuk snö så här års. Men nu var det stenhårt. Åket ligger på skuggsida och det hade nog varit en fördel om jag varit där ännu senare på säsongen, då hade solen nog tagit lite gran på fjällsidan.

Jag har åkt detta åk många gånger och vet om att det är brant men nu kändes det otroligt brant och som sagt var snön stenhård. För att få någon sorts säkerhet var det hoppsvängar som gällde men det var riktigt läskigt eftersom när man landade i hoppsvängen visste man inte alls hur pass hårt det skulle vara och oftast sätter man ner tailen före och den ville inte alls greppa i den hårda snön.

Det var först när jag nådde den nedre delen som är mindre brant och hade mjukare snö som det gick att andas ut.

Efter en snabb fika nere i dalen bestämde jag mig för att även gå upp på Klippfjället. Åket ligger på solsida och borde vara riktigt mjuk och fin. Allt eftersom jag gick klingade adrenalinet av och halvvägs upp orkade jag inte gå längre så jag åkte ner. Det åket var helt ok men jag var otroligt trött.

För att summera. Jag är sällan rädd när jag åker, är man det har man misslyckats med toppturen men det här var på gränsen.

Också mycket irriterande att batteriet i min Gopro är paj. Det visar att det har full laddning hemma men väl på fjället vägrar den starta. 

Sorry renar om ni kände er jagade.

Skulle nog ha hållit ut mer skiers right från toppen för att undvika det allra brantaste.

Topptur Daevnie

 Daevnie, Dauna, Daune, Daunatjåkko, fjället heter många namn.

Anyway 20 april gjorde jag en topptur på fjället. Vädret var bra runt nollan och sol, hyfsat vindstilla förutom på toppen.

Vägen upp till toppen var ganska bra. Ganska hård snö men med ett ca 5 cm mjukare lager på. Väldigt mycket snö kvar både i skogen och på kalfjället.

På toppen bestämde jag mig för att åka ner på baksidan. Den brukar vara bra eftersom den är i rakt söderläge. Även om det inte var helt stenhårt hade solen inte riktigt bitit på den hårda snön. Åket ner var bra inget snack om saken men jag trodde det skulle vara lite slaskigare snö. Vägen upp på baksidan var riktigt svår. Skarjärnen fick verkligen göra sitt, det var otroligt svårt att få fäste på den branta sluttningen upp. Mycket jobbigt för fotlederna.

Åket ner på framsidan var okej, ganska hårt där med. Kall hård snö i översta branten men i skogen var snön svåråkt. Det var svårt att få grepp i svängarna på den hårda och kulliga snön i skogen så jag fick åka rätt långsamt.

Åket på baksidan sett nerifrån.

Mycket snö på toppen.

Toppturspremiär

 16 mars var det dags för toppturspremiär. Jag valde Borkafjället för att det är hyfsat lättbestiget och en bra start på toppturssäsongen. På förhand var jag ganska säker på att det skulle vara väldigt hårt underlag och det visade sig stämma. I branten upp från sjön var det dock ganska mjuk snö.

Det blåste ganska mycket från norr så det var rätt kallt. Som tur var hade jag medvind upp. På toppen när jag skulle ta av stighudar och sätta ihop splitboarden var det isande kallt med mycket hård vind.

Åket ner var stenhårt och i kall motvind. Men det hade jag också räknat med. Jag gick även upp på den lilla, men branta toppen som är norr om Borkatoppen, note to myself: det är inte värt det. Det ser ut att vara ett hyfsat åk men det är väldigt kort.

Branten ner mot sjön var bra med puderkänsla.

Roadtrip som slutade i Tärnaby

 Som vanligt inför fjälltur hade jag beslutsångest. Att fara eller inte fara? Men peppen kom på fredagskvällen så jag bestämde mig för att fara. Vaknade tidigt på lördagen och såg att det skulle blåsa 7 m/s i Kittelfjäll. Eftersom Hotelliften är världens mest vindkänsliga släplift funderade jag ett tag på att inte fara. 

Efter några minuters velande blev det till slut så att jag åkte. I Dikanäs tittade jag på webkameran för Hotelliften och så att den inte snurrade. Jag ringde till skidboden i Kittelfjäll och fick bekräftat att den står stilla p.g.a. vind. Som sagt världens mest vindkänsliga släplift.

Snabbt beslut, jag vände om och körde mot Tärnaby, en omväg på 10 mil. Där gick alla liftar, t.o.m. linbanan. Åkningen var helt ok. I de backar som är uppmärkta offpist-pister(?) var det ganska uppåkt men ändå mjukt. I skogarna var det rätt mycket puder. Tyvärr är björkskogarna ganska täta jämfört med Kittelfjäll och terrängen bitvis ganska flack. Men hur som helst en bra dag, till och med sol! 

Med Ryfjället i sikte kommer också toppturs-peppen smygande. Förhoppningsvis blir en fösta topptur i mars nån gång.