Efter 20 minuters taxiresa kom vi fram till vägens ände. På med snöskor och sen började vi gå. Första kilometern lutade bara svagt uppför, genom en tät granskog. Vi följde ett spår så att hitta var inga problem. Spåret var ganska knepigt med snöskor det var ett ganska lätt snölager ovanpå ett väldigt hårt. Detta gjorde att det var väldigt lätt att halka, det var något jag fick kämpa med hela vägen, vissa bitar var bra att gå och vissa väldigt dåliga.
Sen gick vi och gick och gick. Ungefär en tredjedel upp kom solen fram bakom berget.
Vi tog många korta pauser under vägen där vi åt Snickers och power bars och när vi hade ca 30 minuter kvar till toppen tog vi en längre paus och åt några mackor. Vid det här laget var vi riktigt trötta i benen men vid gott mod.
Och sen 13:30, 6 timmar efter vi startade stod vi på toppen av vulkanen Yotei, 1895 meter över havet. Solen strålade från en klarblå himmel, det blåste en svag vind och långt borta såg vi vägen där vi startade. Benen var som spaghetti men vi tog alla beslutet att göra ett åk ner i kratern för att sen gå tillbaks upp på toppen. Åket ner i kratern var bra, lite solstekt snö. Nere i kratern var det ganska häftigt att tänka att 300 meter under våra fötter bubblar det lava.
Vägen upp kändes som en evighet, även fast det bara tog ca 25 minuter.
Efter det vilade vi lite och fikade.
Sen började våran väg ner. Första biten var väldigt vindpinad, sen kom ett parti med lös snö ovanpå ett lager med hård snö. Den bästa biten var nog den nedre hälften med ganska slushig, varm snö men väldigt njutbart. Vi kom ner på ett fält som vi gått över ca 7 timmar tidigare och sen väntade en flack transport genom granskogen innan vi var tillbaka där vi startade.
Det känns väldigt roligt att ha gjort en sån lång hajk. Totalt 1700 fallhöjdsmeter. En upplevelse som jag kommer att komma ihåg.
Kanske ett litet steg för mänskligheten men ett stort för Patrik.
Nerifrån kratern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar